långt hemifrån.

Jurabergen

Det här är en fiktiv liten berättelse.

Maten växer i munnen på henne, trots att sambon ansträngt sig och lagat hennes favoriträtt. Hon tuggar långsamt och omsorgsfullt och sväljer. Är nära att få upp det, och lägger gaffeln på tallriken. Hon mår plötsligt illa, och är inte hungrig trots att hon inte ätit på hela dagen.

Pappa ringde igår. Ensam, ledsen och desperat. Pappa får inte vara ledsen och desperat. Pappa är trygghet och värme och kärlek. Pappa är en jättestor tröja som luktar after shave och lite motorolja, att krypa in i när man är fem och världen är för stor. Pappa är den man ringer när man är arton och med alldeles nya körkortet åkt till stan själv och bilen inte startar när man ska hem igen för att man har glömt ljuset på. Och som kommer med startkablar, trots att det är mitt i natten och iskallt. Som inte ens säger åt en att det var jäkligt klantigt gjort. Inte ens när man är trettiett och har en internationell karriär är det okej att pappa är ledsen och desperat.

Men att tänka på pappa är lättare än att tänka på mamma. Mamma som hon kanske redan har förlorat. Så känns det i alla fall. Alzheimer. Hon har hört historierna och sett dokumentärerna. Om människor som förändras, försvinner in i sig själva och inte syns till mer. Även om de går omkring och ser ut som förut, finns det ingen återvändo utan bara en långsam och oåterkallelig försämring.

Hon tittar upp och möter sin sambos blick över sin orörda tallrik med spagetti och pesto. Han möter hennes blick, och under bordet lägger han en sockbeklädd fot över hennes. Men hon drar undan sin, för att inte börja gråta på riktigt.

”Vad ska jag göra?” frågar hon, men han skakar bara på huvudet. ”Jag vet inte.”

Hon kan åka hem. Visst kan hon åka hem. Ta några sjukdagar eller knapra lite på semestern. Men är det någon idé, då? Det här kommer hålla på hur länge som helst. Och om hon inte flyttar hem, så kommer pappa vara tvungen att möta detta själv i vilket fall. Hon kan ju inte åka nu, bara för att pappa bestämt sig för att själv inse att det är allvar. Ska hon åka igen då, när det väl blir dags för tester? Och vid varje skov, när mamma fortsätter att bli sämre? Och när det blir dags att hitta vårdplats? När mamma väl ska flytta? Ska hon åka som en skottspole över Europa varje kvartal, eller? Om hon bara hade haft syskon. Om bara hon inte bott så långt bort.

Hon kan försöka prata med mamma. Säga åt henne att lyssna på pappa när han ber henne att få ta henne till en läkare. Men hon känner sin mamma. Alltid i farten. Ringer man så svarar hon via högtalarsystemet i bilen om det inte går direkt till telefonsvararen för att hon redan pratar med någon annan. Och döv för att hon själv skulle kunna ha någon liten brist, det har hon alltid varit. Det lär ju inte har förändrats nu.

Hon kan också skita i alltihop. Mamma och pappa är tvåhundra mil bort, och de är vuxna människor som får ta ansvar för sig själva och för varandra. Hon har minsann sitt jobb, sina vänner och sitt liv här nu. Hon kan inte ta hand om dem på distans. Men ändå…

Hon ska ringa pappa, bestämmer hon. Stötta honom, så får han ta hand om mamma. Hon får övertala pappa att det enda vettiga är att få en diagnos. Få ett svar. De får kämpa tillsammans för att få till det. Det är första steget. Sedan får man väl se.

Hör kör runt gaffeln i spagettin och gör ett sista försök att äta lite. Men misslyckas igen.

”Jag går och tar ett bad” säger hon till sambon, som nickar svagt när hon lämnar bordet.

Annonser

Om livetemellan

Boende på gränsen mellan Frankrike och Schweiz. Men huvudet i en internationell karriär och tårna i den Bohuslänska myllan. Och ofta nog på ett flyplan någonstans mitt emellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s