Jag går på en fest och tror att jag ska bli av med en vän, men kommer ut en vän rikare.

Jag har en krukväxt i handen när jag ringer på dörren. Det är en liten tanig sak, en stickling jag tagit från en av jättefikusarna vi har i korridoren på jobbet. En vän och kollega som har slutat och nu ska flytta hem till Belgien ska få den, som minne av CERN och sin tid här.

Det är en hej då-hemmafest. Tidigare samma månad har jag varit på en hej då-efter jobbet öl, och en hej då-lunch. Man vänjer sig. Det måste man, eftersom man tvingas se så många åka hela tiden. Om man inte vande sig hade man väl blivit knäpp. Dessutom är man ju sådan som människa. Man vänjer sig vid det mesta. Men ibland tänker jag ändå, att det är en fasligt sorglig sak att vara van vid.

Men den här kvällen är annorlunda. Jag hinner inte mer än innanför dörren förrän det visar sig att det där jobbet i Belgien, det blev det inget med till slut. Så han blir nog kvar här ett tag, säger min vän. I köket träffar jag hans flickvän som står och hänger med huvudet in i ugnen för att kolla ifall pizzan är klar. Omedelbar kontakt. Hon är världens sötaste och skrattar med hela ansiktet. Vi kommer att prata om Island, om Läkare utan gränser, om Belgien och om hur svårt det är att få folk att äta ordentligt vid mingelfester, även om man har gjort jättemycket mat. Samtalet rör sig sådär som det gör när man pratar på samma våglängd.

Innan jag åker hem har vi bestämt att vi ska äta middag ihop snart. Hon har lånat mig sin guidebok om Island och jag har bjudit in dem båda till ett midsommarfirande. Jag har fått en ny vän, där jag trodde att jag skulle förlora en.

Annonser

Om livetemellan

Boende på gränsen mellan Frankrike och Schweiz. Men huvudet i en internationell karriär och tårna i den Bohuslänska myllan. Och ofta nog på ett flyplan någonstans mitt emellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Jag går på en fest och tror att jag ska bli av med en vän, men kommer ut en vän rikare.

  1. Jen T. skriver:

    Blir glad när jag läser ditt blogginlägg. Vilken energi vännen.

  2. Nel sud del nord skriver:

    Jag känner igen den känslan! Jag har varit med på en del hej då-fest när jag jobbade på FAO. Inklusive min, när det blev dags för mig att lämna Italien. Men vissa vänner har man kvar, som tur är, spelar ingen roll i vilken del av världen befinner de sig 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s