Att jobba utomlands

Fiktion: Novell

Lördag 10 januari, alltför tidigt på morgonen

Kära dagbok,

Säger man ”kära dagbok” när man är 28? Inte vet jag…

Jag tittar ner genom det lilla runda fönstret. På allt det gröna där nere, som snart kommer bytas ut mot det blå havet. Om sex timmar: Grönt igen, eller kanske snarare betonggrått. New York. På måndag börjar jag på New Yorks universitet. Mitt livs dröm. Typiskt mig, så var jag tvungen att hitta min drömman på en fest hos grannen två månader innan jag skulle åka. Vad gör han nu, tro? Tänker han på mig? Han kommer följa efter mig. Det har han lovat. Han kommer i februari, eller som allra senast i mars. Det har han lovat.

Söndag 27 februari, eller måndag 28 februari; klockan är tre på morgonen

Kära dagbok,

Ja, det är sant. Jag har glömt bort dig. Tanken var att skriva varje dag, så att jag inte glömmer någonting från det här äventyret. Men jag började med att glömma bort dig. Men okej, äventyret börjar om nu, för han kom igår morse. Han är här. Han sover 30 cm ifrån mig. Igår tillbringade vi dagen till fots i stan. Jag visade honom alla mina favoritplatser. På eftermiddagen sov vi. Han var jetlaggad och jag var bakfull. På kvällen var vi hemma hos mina nya vänner. Jag är så glad att han är här. Jag ska visa honom allting, och presentera honom för alla.

Fredag 23 mars, innan det är dags att gå ut

Frustrerad, frustrerad, frustrerad. När man är frustrerad ska man ”skriva av sig”, eller hur? Alltså skriver jag.

Han är inte som alla andra här. Han vill inte ens gå på universitetet. Han säger att han föredrar vårt hemland framför ”the land of the free”. Jag har gjort allt, visar honom allt, berättat allt, förklarat allt. Han behöver inte göra någonting förutom njuta av New York.

Nu säger han att han inte vill gå ut. Men vi går ju ut varje fredag! Och han vill inte äta middag med gruppen. Men vi äter ju alltid med dem! Jag antar att jag kan gå ut utan honom. Även om jag önskar att han kom med mig.

Tisdag 21 april, för sent för att laga mat, men för tidigt för att gå och lägga sig

Han är inte här. Han är ute på en bar som jag inte känner till, men sina nya vänner från sitt nya jobb. Likadant igår. Inget att äta när jag kom hem kl nio. Jag antar att det är bra – han skapar sitt eget liv. Men jag saknar honom. Det var ju ändå för att jag är här som han kom. Om han aldrig är hemma, vad är det då för nytta med att vara i samma land?

Söndag 2 maj, tillräckligt sent för mig, men han sover fortfarande

Lugnet. En kopp te för mig själv i soffan innan dagen börjar. Kanske gör vi inget speciellt idag. Vi är båda trötta efter en tuff vecka. Han har jobbat sent varenda kväll, och jag har haft mina tentor. Han gick ut med sina kompisar igår, och jag med mina. Kanske stannar vi hemma bara vi två, med en pizza och en film. En liten stund för oss själva. Snart är det sommar, och vi ska åka hem till Europa och till familjen.

Till slut har han sagt att han kommer tillbaka med mig i september. För att jag är här, men också för sitt jobb och sina amerikanska vänner. Om han hade sagt att han inte kom, vet jag faktiskt inte vad jag hade sagt. Jag vet inte om jag skulle ha kommit själv. Jag är inte längre säker på vem som följer vem.

Den här dagboken har inte blivit så lyckad. Två sidor, det är allt, efter fem månader. Jag har haft för mycket att upptäcka och studera. Och jag har varit tvungen att jobba för kärleken. Kärleken som följde efter mig, och som lämnade mig ensam. Som jag såg gå ifrån mig, och som kom tillbaka, men inte förrän jag bestämt mig för att släppa den fri. Jag var tvungen att be honom flera gånger innan han kom, och han slapp undan när jag glömde bort honom. Han kom inte tillbaka förrän jag insett att det är viktigare att vara tillsammans än att vara i New York.

Han sover fortfarande. Han är trött. Han har också varit tvungen att jobba. Han lämnade sitt land och sitt jobb. Han var tvungen att hitta ett nytt. Han tvingades inse att det finns annat här för mig än bara han, trots att han gjorde stora uppoffringar. Han var tvungen att avgöra om han var beredd att betala priset.

Jag har blivit rikt belönad för mitt arbete. För till slut, så sa han ”ja”.

Annonser

Om livetemellan

Boende på gränsen mellan Frankrike och Schweiz. Men huvudet i en internationell karriär och tårna i den Bohuslänska myllan. Och ofta nog på ett flyplan någonstans mitt emellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s