Kära Frankrike

Kära Frankrike, mitt andra hem, där jag bodde i över fem år. Som släppte in mig den där dagen för länge sedan utan att jag behövde visa mitt pass, eller bevisa för någon att jag hade rätt att komma in. Som sedan dess har skickat på mig skattedeklarationer och krav på mystiska betalningar av sophantering, men som aldrig ifrågasatt min rätt att komma, vara och gå som jag vill.

I fredags satt vi uppe halva natten och såg på livesändningar från Paris. Dödssiffrorna steg, men som tur var för oss, så steg också antalet vänner som markerades som ”i säkerhet” på facebook. Jag behövde aldrig på allvar frukta för mina nära. Men många av mina vänner försökte ringa till mobiler som inte svarade för att nätet låg nere, och många har berättelser om till exempel bekanta som skulle gått på fotbollen men ställt in i sista stund.

När Francois Hollande tillkännagav att de skulle stänga landets gränser, blev jag chockad in i märgen. Det kan inte hända. Det är ett hot mot hela min vardag. Jag passerar gränsen hela tiden, ofta flera gånger om dagen. Dagen efter händelserna hade vi planerat att åka till bergen i Frankrike. Skulle vi ställa in nu? På kvällen skulle vi fira min pojkväns födelsedag, och vänner skulle komma från andra sidan gränsen. Skulle de kunna komma nu? Pojkvännen måste passera gränsen för att komma till jobbet. Hur skulle det gå? Hela vår tillvaro bygger på att vi kan åka in och ut mellan Frankrike och Schweiz hela tiden.

Jag inser att det låter som om jag tycker att jag drabbats hårt av det som hände. Självklart inser jag att alla de som drabbats personligen har det långt värre, och att jag är lyckligt lottad i min Genèvelägenhet långt borta från händelsernas centrum. Men det som hotar mina möjligheter att ta mig till jobbet, det hotar hela den del av samhället, som bygger på att vi åker utomlands, att vi bor och jobbar utomlands, och på att de internationella regelverken och den internationella tilliten upprätthålls. Om gränserna stängs, så är vi illa ute.

I slutänden stängdes inte gränserna. Kontrollerna utökades, vilket innebar att jag nu bär runt på mitt pass, vilket jag aldrig gjort tidigare, och att jag åker hemifrån tidigt för att det är köer på motorvägen. Inte så farligt. Men Kära Frankrike, och alla andra, jag hoppas att det är ett tillfälligt tillstånd, och inte första steget till en mer stäng vardag och en mer stängd värld. Vi måste bekämpa terrorismen på alla fronter. Men vi måste också vara väldigt, vädligt försiktiga så att den dagen när vi har vunnit, så är vår värld fortfarande en där vi kan leva och bo så som vi önskar.

Advertisements

Om livetemellan

Boende på gränsen mellan Frankrike och Schweiz. Men huvudet i en internationell karriär och tårna i den Bohuslänska myllan. Och ofta nog på ett flyplan någonstans mitt emellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s