Genève-guide

”Genève är bra, för det är så lätt att ta sig härifrån” har jag hört mer än en gång. Och med bergen inpå knuten, flygplatsen mitt i stan och både Italien och rivieran ett par timmar bort med bil, så är ju det sant. Men vad tar man sig för om man är kvar här då, när man redan har spanat in fontänen –  jämte FN, Genèves kanske enda sevärdhet?

Börja dagen i Paquis, alldeles intill järnvägsstationen. Genèves red light district, men också hemvist för mängder med barer och restauranger. Det är till en av dem vi är på väg…

Brunch intas nämligen helst på Crèperie des Paquis. De serverar pannkakor i långa banor, och är det inte din grej, har de fantastisk äggröra och avokado på hembakat levainbröd. Njut av en extra cappuccino innan du betalar med cash, kort eller bitcoins! Gå ut, och promenera ner mot sjön…

Bästa parken är Perle du lac – sjöns pärla. Med sluttningar ner mot sjön, stora gräsmattor att kasta frisbee på, svalkande skugga under gamla träd och stadens bästa möjlighet till bad om du inte vill betala för de riktiga stränderna. Här visas varje sommar filmer på en stor utomhusbio i mörkret efter tio. Gå längs med kajen, över Rhône vid Pont de Mont Blanc där stadens lokala flagga vajar jämte Schweiz, och traska uppför branta gator över kullerstenarna…

Fikar gör man bäst på Place du Bourg. Inte för att kaffet är fantastiskt, men en café au lait i efermiddagssolen på torget mitt i gamla stan bjuder på härliga möjligheter att kolla in folkvimlet där turister blandar sig med stadens crème de la crème.

Ska du shoppa, har du valt fel stad. Allt här är dyrt och fult. Men det går att hitta små guldkorn bland pop-up marknader såsom marché sans puces – marknad utan loppor, och nu när vi snart är inne i december, kommer många julmarknader med förvånansvärt bra utbud av lokala produkter och ovanliga saker. Drick en vin chaud om det är kallt. Som glögg, men inte lika sött, och med mer tydlig vinsmak. Gå hem och vila lite, för middagen intas ganska sent…

Bästa restaurangen för en date, eller för vad som helst kanske, är Au petit collège i Carouge. Med säsongsinspirerad meny som ofta ändras, trevlig personal som inte höjer på ögonbrynen om ni är två som vill dela på ett vinpaket, och efterrätter to die for, är det en liten pärla undangömd på en av tvärgatorna till de främsta barstråken i området.

Ostfondue kan med fördel intas på ett av två sätt. Antingen i en restaurang som (det tror jag det är lag på) är inredd som en alpstuga, tex på Le Gruyèrien eller Au vieux Carouge. Eller så kan du gå till Bains des Paquis. En badanläggning med en restaurang som endast serverar fondue, med en enda sorts vin, och där du får sitta på en träbänk inklämd bredvid någon du inte känner. Men stämningen är på topp, och osten är god!

Om du är i Carouge, så passa på att ta en cocktail på Qu’importe eller en whisky på Bar du Nord innan du fortsätter…

Nattklubbar är det inte gott om, och de som finns är dyra och pretentiösa. Men har du tur, är det 80’s night eller liveband på l’Usine,  en av stadens verkliga institutioner. Inhyst i en rivningskåk utan officiellt tillstånd, har stadens politiker försökt stänga ner klubben flera gånger. Sist de försökte dök flera hundra människor upp på ett av stadens torg för att protestera. Den fick tillfälligtvis finnas kvar. Här blandas de rika ungdomarna från Genève med utfattiga praktikanter på FN, unga investerare från de stora bankerna och nördiga studenter från CERN.

Nästa dag kanske du behöver en stadig frukost, och kan gå på le Pain Quotidien. Med perfekt kokta ägg, croissanter med sylt och mängder av kaffe bjuder de in dig till att prata bort en hel förmiddag.

dimma.

Dimman drar ner över bergen som en mycket långsam tsunami och sveper in allt i ett våtkallt omslag. På flera dagar ser man inte himlen. Det hinner aldrig riktigt gry innan skymningen kommer. Har vi otur stannar den, och blir kvar i flera veckor. För att se solen får vi då åka upp i bergen. Då kan man se dimmhavet från ovan.

Det är svårt att ta kort på dimma. Den syns liksom inte. Så jag tog kort på vattentornet (vilket vattentorn?…jaha…) och på Jurabergen, sedda (ibland) från kafeterian på jobbet.

god morgon måndagslistan.

God morgon måndag! Här kommer en lista jag hittade hos Explorista.

Vad ser du fram emot den här veckan?

På fredag åker jag till London. Där ska jag träffa flera av mina favoritpersoner. Bästa Elsa, som bodde här till i januari i år, då hon tog sitt pick och pack och drog iväg. Och min syster och hennes man, som är i London för att fira hans födelsedag med några vänner. Dessutom är jag säker på att hela staden är julpyntad, och eftersom det är första advent och allt, tänker jag att det blir som en rivstart på julen.

Vilken var den senaste bloggen du började läsa?

Två bloggar som handlar om det jag längtar till just nu – livet på landet. Fru fura och Ut i spenaten.

Ska du laga någon härlig mat den här veckan kanske?

Nja, vi får se. Lagar mest mat på helgerna. På veckorna blir det mycket omelett med rester, och sallader och sådant.

Säg en grej du verkligen vill göra som du ska ta dig tid för den här veckan! 

Åka till London 🙂

Innan vi gör måndag på riktigt, vilket ord ska du hålla hårt i hela veckan? 

Vänner. ”Vänner är familj” som Elsa brukar säga. Du måste bara våga släppa dem alldeles, alldeles inpå. Om de sedan piper iväg till ett annat land så gör det ont och du saknar dem. Men de kommer vara din familj ändå. Och du får en jättebra anledning att åka till London och julshoppa!

Vad gjorde du igår kväll? 

Lagade asiatisk kycklinggryta med sambon. Tjuvstartade advent med att sätta upp ljusslingor och dricka årets första glögg, för ändamålet inhandlad på ikea.

En bild som symboliserar denna dag:

Vad åt du till frukost idag?

Havregrynsgröt med mjölk och ”surprisemix” bestående av den torkade fukt och nötter jag råkar ha hemma. Just nu mest russin, mandlar och dadlar. Lite pistaschnötter. Väldigt juligt!

Vilken tid på morgonen vaknar du?

06:45.

Hur ser du oftast ut till vardags?

Ja, vad ska man säga? Avslappnad kontorsstil, kanske. Chinos och blus, typ.

en novemberhelg utöver det vanliga.

Förra helgen var två av mina bästa vänner på besök.De kom på fredagen och vi gav oss genast ut på Genèves gator för en promenad i solen. På kvällen lagade vi raclette, och över ofantliga mängder schweizisk ost och schweiziskt johannisbergvin pratade vi om allting vi missat när vi inte träffats på länge. Kvällen bjöd ju tyvärr också på  tv-tittade i förfäran.

På lördagsmorgonen körde vi på slingriga bergsvägar upp till platån på Salève. Där tog vi en riktig långpromenad i det osannolika novembervädret och tittade på utsikten över alperna och åt picknick på färskost med rosépeppar, bröd från marknaden med jättehård skorpa, och muscatvindruvor.

På kvällen gick vi på restaurang för att fira sambons födelsedag, och åt säsongsbetonad brakmiddag. Hjort med lingon, kastanjer och spätzli. Ugnsbakat päron med gorogonzola. Kanelglass med chokladsås. Sedan gick vi och drack whiskey med några vänner. Jag valde Highland park. Maria valde Glenlivet.

På söndagen åkte vi till Yvoire, som var ganska vinterstängt. Men vackert ändå, och vi åt hemlagad grönsakssoppa till lunch, och tittade på allt det vackra i staden.

På måndagen åkte de hem, och jag saknar dem! Men när jag kom hem från jobbet hade de lämnat en så vacker bukett med hyacinter. Den står sig ännu, och gläder mig! Karin åkte vidare till Paris trots allt, och Maria hem till Östersund. Planerar att åka och hälsa på henne nästa år. Hoppas, hoppas att det går!

Bilderna på utsikten från Salève och på löven i Yvoire är tagna av Karin. Hon är fotograf, och hennes fantastiska bilder hittar ni här.

tecken i tiden.

Ljusen brinner vid grindarna till Parc des Bastions. De brinner för offren i Paris.

Flaggorna utanför entrén på jobbet flaggar på halv stång. Folk är på helspänn och undrar vad som händer. Varför patrullerar vakterna i just min byggnad på jobbet? Varför är alla chefer inkallade på extra möte?

Tågstationen utrymdes häromdagen efter att de hittat en svart väska. Fête des lumières i Lyon, en av årets allra största folkfester, är inställd.

Kära Frankrike

Kära Frankrike, mitt andra hem, där jag bodde i över fem år. Som släppte in mig den där dagen för länge sedan utan att jag behövde visa mitt pass, eller bevisa för någon att jag hade rätt att komma in. Som sedan dess har skickat på mig skattedeklarationer och krav på mystiska betalningar av sophantering, men som aldrig ifrågasatt min rätt att komma, vara och gå som jag vill.

I fredags satt vi uppe halva natten och såg på livesändningar från Paris. Dödssiffrorna steg, men som tur var för oss, så steg också antalet vänner som markerades som ”i säkerhet” på facebook. Jag behövde aldrig på allvar frukta för mina nära. Men många av mina vänner försökte ringa till mobiler som inte svarade för att nätet låg nere, och många har berättelser om till exempel bekanta som skulle gått på fotbollen men ställt in i sista stund.

När Francois Hollande tillkännagav att de skulle stänga landets gränser, blev jag chockad in i märgen. Det kan inte hända. Det är ett hot mot hela min vardag. Jag passerar gränsen hela tiden, ofta flera gånger om dagen. Dagen efter händelserna hade vi planerat att åka till bergen i Frankrike. Skulle vi ställa in nu? På kvällen skulle vi fira min pojkväns födelsedag, och vänner skulle komma från andra sidan gränsen. Skulle de kunna komma nu? Pojkvännen måste passera gränsen för att komma till jobbet. Hur skulle det gå? Hela vår tillvaro bygger på att vi kan åka in och ut mellan Frankrike och Schweiz hela tiden.

Jag inser att det låter som om jag tycker att jag drabbats hårt av det som hände. Självklart inser jag att alla de som drabbats personligen har det långt värre, och att jag är lyckligt lottad i min Genèvelägenhet långt borta från händelsernas centrum. Men det som hotar mina möjligheter att ta mig till jobbet, det hotar hela den del av samhället, som bygger på att vi åker utomlands, att vi bor och jobbar utomlands, och på att de internationella regelverken och den internationella tilliten upprätthålls. Om gränserna stängs, så är vi illa ute.

I slutänden stängdes inte gränserna. Kontrollerna utökades, vilket innebar att jag nu bär runt på mitt pass, vilket jag aldrig gjort tidigare, och att jag åker hemifrån tidigt för att det är köer på motorvägen. Inte så farligt. Men Kära Frankrike, och alla andra, jag hoppas att det är ett tillfälligt tillstånd, och inte första steget till en mer stäng vardag och en mer stängd värld. Vi måste bekämpa terrorismen på alla fronter. Men vi måste också vara väldigt, vädligt försiktiga så att den dagen när vi har vunnit, så är vår värld fortfarande en där vi kan leva och bo så som vi önskar.

lär känna mig.

Hur gammal är du?

30 jämnt. Fyllde i våras och firade med pompa och ståt i Samoëns.

Var bor du?

Carouge, Genève, Schweiz. I en liten tvåa med utsikt över takåsarna och med extremt knarriga gamla plankgolv.

Vad ska du göra idag?

Just nu sen frukost i soffan, lite senare lång söndagspromenad i höstigt Genève. Skriva kort till en vän som just fick barn. Igår hade vi vänner på middag, och då bakade jag Claras pumpapaj. Såklart blev det pumpa över, så det blir nog soppa till middag. Sedan ska vi ut på en bar, för en kompis som fyller år ville fira lite!

Favoritårstid?

Älskar hösten. Alla vackra färger, och fantastiskt utbud av lokal mat. Hög och klar luft och naturen som lägger sig till ro. Men det kan vara för att det är höst nu som jag säger att det är bäst. Tycker om variationen och att det ändrar sig. Skulle inte vilja bo på en plats utan årstider.

Är du beroende av någonting?

Daglig kontakt med Sverige, på något vis.

Nämn tre saker som man kanske inte vet om dig.

Jag har en masterexamen i europakunskap. Jag skulle gärna ha en liten gård. Jag är bra på att gå långt, men kass på att springa.

Var skulle du just nu vilja befinna dig?

Japan. Får alltid Japanfeeling på hösten. För ett par år sedan var jag där i oktober, och utöver att det är ett fantastiskt land på många sätt, är det kanske den bästa platsen för höstfärger. Och sushi!

Vad är du på för humör just nu?

Bra. Trött men nöjd sedan igår. Lite sur på att det är mulet, trots att de lovade sol idag och jag ville ta en cykeltur. Men jag får ta en promenad istället.

Vad är ditt favoritgodis?

Choklad. Lösgodis. Småkakor.

Vilken är dig favoritrestaurang?

Au petit collège.

Har du blivit sydd någon gång?

Nej, men jag har ett pajat ligament i knät efter en skidvurpa.

Vem gjorde senast något speciellt för dig?

Min kollega, som lovade att offra sin lördag för att gå med mig på slutbesiktningen av min gamla lägenhet, för att ägaren är knäpp och min kollega är fransk, och det brukar hjälpa.

Är du blyg?

Ja, i stora sällskap. Men jag är nog mer introvert än blyg egentligen.

Lista lånad av Elsa.

 

variera köttet.

Just nu är det jaktsäsong, vilket för mig som kommandes från landet alltid varit en av många årstider. Intresset ökar mycket nu, vilket jag tycker är roligt. Under många år var det en aktivitet som min familj ägnade sig åt, men som jag inte pratade om. Jag har aldrig skämts över det, men jag har valt att hålla tyst.

Här nere är det mycket enklare att variera sitt köttintag än vad jag upplever att det är i Sverige. Här nere är köttdiskarna iochförsig fyllda av gris, lamm och kyckling, men det finns även häst, kanin och pärlhöna i en helt vanlig matbutik. I måndags åt jag rådjursravioli i lunchrestaurangen på jobbet (men jag valde bort gårdagens oxtunga).

Av många olika anledningar begränsar jag starkt mitt köttintag. De flesta dagar äter jag vegetariskt, och inte sällan fisk. Men för mig är kött en naturlig del av min diet. Och då försöker jag variera det ordentligt så det inte är samma varenda gång. Och vid den här tiden på året är det lättare än annars, när restaurangerna serverar ”chasse” med spätzli av potatis, varma kastanjer och rödvinssås.

Att jobba utomlands

Fiktion: Novell

Lördag 10 januari, alltför tidigt på morgonen

Kära dagbok,

Säger man ”kära dagbok” när man är 28? Inte vet jag…

Jag tittar ner genom det lilla runda fönstret. På allt det gröna där nere, som snart kommer bytas ut mot det blå havet. Om sex timmar: Grönt igen, eller kanske snarare betonggrått. New York. På måndag börjar jag på New Yorks universitet. Mitt livs dröm. Typiskt mig, så var jag tvungen att hitta min drömman på en fest hos grannen två månader innan jag skulle åka. Vad gör han nu, tro? Tänker han på mig? Han kommer följa efter mig. Det har han lovat. Han kommer i februari, eller som allra senast i mars. Det har han lovat.

Söndag 27 februari, eller måndag 28 februari; klockan är tre på morgonen

Kära dagbok,

Ja, det är sant. Jag har glömt bort dig. Tanken var att skriva varje dag, så att jag inte glömmer någonting från det här äventyret. Men jag började med att glömma bort dig. Men okej, äventyret börjar om nu, för han kom igår morse. Han är här. Han sover 30 cm ifrån mig. Igår tillbringade vi dagen till fots i stan. Jag visade honom alla mina favoritplatser. På eftermiddagen sov vi. Han var jetlaggad och jag var bakfull. På kvällen var vi hemma hos mina nya vänner. Jag är så glad att han är här. Jag ska visa honom allting, och presentera honom för alla.

Fredag 23 mars, innan det är dags att gå ut

Frustrerad, frustrerad, frustrerad. När man är frustrerad ska man ”skriva av sig”, eller hur? Alltså skriver jag.

Han är inte som alla andra här. Han vill inte ens gå på universitetet. Han säger att han föredrar vårt hemland framför ”the land of the free”. Jag har gjort allt, visar honom allt, berättat allt, förklarat allt. Han behöver inte göra någonting förutom njuta av New York.

Nu säger han att han inte vill gå ut. Men vi går ju ut varje fredag! Och han vill inte äta middag med gruppen. Men vi äter ju alltid med dem! Jag antar att jag kan gå ut utan honom. Även om jag önskar att han kom med mig.

Tisdag 21 april, för sent för att laga mat, men för tidigt för att gå och lägga sig

Han är inte här. Han är ute på en bar som jag inte känner till, men sina nya vänner från sitt nya jobb. Likadant igår. Inget att äta när jag kom hem kl nio. Jag antar att det är bra – han skapar sitt eget liv. Men jag saknar honom. Det var ju ändå för att jag är här som han kom. Om han aldrig är hemma, vad är det då för nytta med att vara i samma land?

Söndag 2 maj, tillräckligt sent för mig, men han sover fortfarande

Lugnet. En kopp te för mig själv i soffan innan dagen börjar. Kanske gör vi inget speciellt idag. Vi är båda trötta efter en tuff vecka. Han har jobbat sent varenda kväll, och jag har haft mina tentor. Han gick ut med sina kompisar igår, och jag med mina. Kanske stannar vi hemma bara vi två, med en pizza och en film. En liten stund för oss själva. Snart är det sommar, och vi ska åka hem till Europa och till familjen.

Till slut har han sagt att han kommer tillbaka med mig i september. För att jag är här, men också för sitt jobb och sina amerikanska vänner. Om han hade sagt att han inte kom, vet jag faktiskt inte vad jag hade sagt. Jag vet inte om jag skulle ha kommit själv. Jag är inte längre säker på vem som följer vem.

Den här dagboken har inte blivit så lyckad. Två sidor, det är allt, efter fem månader. Jag har haft för mycket att upptäcka och studera. Och jag har varit tvungen att jobba för kärleken. Kärleken som följde efter mig, och som lämnade mig ensam. Som jag såg gå ifrån mig, och som kom tillbaka, men inte förrän jag bestämt mig för att släppa den fri. Jag var tvungen att be honom flera gånger innan han kom, och han slapp undan när jag glömde bort honom. Han kom inte tillbaka förrän jag insett att det är viktigare att vara tillsammans än att vara i New York.

Han sover fortfarande. Han är trött. Han har också varit tvungen att jobba. Han lämnade sitt land och sitt jobb. Han var tvungen att hitta ett nytt. Han tvingades inse att det finns annat här för mig än bara han, trots att han gjorde stora uppoffringar. Han var tvungen att avgöra om han var beredd att betala priset.

Jag har blivit rikt belönad för mitt arbete. För till slut, så sa han ”ja”.

En låtsasvärld.

Ibland känns det som om Genève är en låtsasvärld. Eller nej, Genève ÄR en låtsasvärld. Åtminstone den staden som jag lever i; de välutbildade utlänningarnas, eller expats, stad. I söndags var vi bjudna på en restaurang för att fira en kompis som fyllde år. Vi var 16 runt bordet. De representerade nationaliteterna var: Tyskland, Finland, Sverige, Island, Grekland, Israel, USA, Luxemburg och en som jag inte vet. Notera gärna avsaknaden av såväl Schweiz som Frankrike. Vi konstaterade att det är ovanligt att vi lyckas vara så många, eftersom alla lever väldigt upptagna liv, och är ute och flyger kors och tvärs. Tydligen är söndag bästa dagen att fylla år, för då är folk tillbaka i stan inför den kommande veckan. Faktum är att just den här söndagen hade folk kommit tillbaka till stan från bland annat Berlin, Chamonix, Lisabon och Burkina Faso, där en kompis blivit fast i ett par veckor pga en militärkupp.

Samtalen var som samtal är mest, och rörde sig mellan högt och lågt, mellan minnen från sommarens semestrar, kommande konferenser, huruvida det är nyttigt med bröd och Röda korsets nya regionindelning. Men det slog mig att det förvånansvärt mycket handlade om att flytta mellan olika lägenheter. Vi ska flytta snart, så det var ett naturligt ämne att ta upp. Men nästan alla kom med inpass såsom ”vi ska också flytta snart, kan vi köpa din soffa?” eller ”vi flyttade precis, vi kan ge er namnet på en bra flyttfirma” eller ”ni hjälpte ju oss att flytta i våras, bara ring så kommer vi och hjälper er” och så vidare i all oändlighet. Utan att vara tvärsäker, så tror inte jag att någon runt bordet äger sin lägenhet. Och vi pratar om en samling välutbildade och välbetalda människor på mellan 28 och 40 år.  Vi är inga ungdomar, och inte direkt studenter (ett par doktorander). Vi har bott här en begränsad tid, men ingen av oss kortare än ett år. Ingen kommer såvitt jag vet flytta härifrån under det kommande året. Men vi äger inte, vi hyr. Och vi planterar inte rötterna i jorden, utan flyger runt som flyttfåglar.